Vi har försökt att leva i en liten bubbla så gott det går men det är inte helt enkelt alltid då yttre omständigheter gör sig påminda.
Som jag skrev i tidigare inlägg så blev jag snittad under narkos efter 18 timmars försök att föda vaginalt. Kroppen var trött efter det vilket resulterat i att livmodern inte drog i hop sig och jag förlorade några liter blod. Dessutom var ett ett akutsnitt till som läkare och personal skulle delas mellan, någon sa att det var så ovanligt att det blev två samtidigt att hon upplevt det endast en gång innan på drygt 20 år.Detta innebar att två pappor satt i ett litet rum och väntade på sina små underverk och oroade sig över mammorna. Endast en pappa kom personalen och hämtade, han fick vara med och ta emot det nya livet och klippa navelsträng.
Den andra pappan som råkade vara min Lasbilschaufför fick leta upp personal för att få klarhet i vad som hänt och ta reda på vart bebis och mamma var. Bebisen hade tagits omhand av personal på barnavdelningen (ej BB) och kontrollerades, samt gavs mat då stora barn måste ha det för sockernivåns skull förklarade de. Mamman var på operationen och vidare uppvaket , hon hade förlorat mycket blod och det var lite komplikationer därtill som opererande läkare samt barnmorsakan tog hand om. Normalt brukar barnmorskan föllja barnet men då det inte kom någon annan till läkarens undsättning fick hon vara kvar och hjälpa till att få ordning på mamman. Känndes i alla fall skönt att få veta varför just Lillprinsens pappa glömts bort. Skälet var acceptabelt tyckte vi i efterhand när vi förstått vad som hänt, hade varit mindre kul med bara en förälder till barnen.
Omständigheterna kring förlossningen gjorde en Barbamorsa trött, som tur var fanns det blodpåfyllning att tillgå. Amningen krånglde då Lillprinsen fått dricka/blivit ihälld mat på kopp, bekvämt tyckte han och ville inte ta bröstet. Efter många om och men fungerade det hyfsat att få i honom min mat men då med ammningsnapp, vilket är ett j-vla krånglade. I dag så är den avförd, tack och lov är brösten något mindre spända och en liten vårta finns att suga tag i , tur att det flödar mer eller mindre av sig självt.
Efter 6 långa dagar på sjukhuset kom vi äntligen hem för att efter två dagar återvända då det visade sig att jag hade infektion i snitt samt urinvägarna, trodde det skulle göra ont trots värkmedicin men då det tog 2 timmar att ta sig upp från liggande körde Lastbilschauffören mig till “sjukan” och sa att nu får det vara nog. Jag blev kvar i 2 dagar till och är nu utredd till minsta atom känns det som, skönt nu då jag mår bra men då var det ett förfärligt bakslag och jag ville bara rymma. Junioren mådde inte så bra i allt detta tumult så hjärtat värkte värst.
Förutom mitt lilla återbesök så hade vi dagen innan varit inne med Lillprinsen. Vid födelsen hade han två klumpfötter som det gipsade dag två och vidare gipsade igen innan vi blev hemskickade. Andlednigen till återbesöket var att han lyckats sparka av sig ena gipset, vissa barn klarar det sa dom. Naturligturligtvis så klarade mitt barn av det, viljan är stark och från mamma säger vissa. Hursomhelst så gipsade de inte om benet som tänkt eftersson det blivit ett skavsår då han prånglade ur sig gipset. Han fick helt enkelt vänta med det till nästan en vecka senare. Nu sitter båda gipsen som det ska och i morgon är det omgipsning och bad. Det är lite svårt att bada hemma med två gips och vi fick tillåtelse att använda sjukvårdens baljor mellan att det gamla gipset sågas av och det nya läggs på.


1:a gipsningen till vänster. Till höger ser man hur effektivt gipset verkligen är, foten till vänster är den som inte kunde gipsas om och från början var båda fötterna lika vinklade.
Jag återkommer med information kring vårt underverks fötter, nu ska vi på besökt till BVC.